Lizette Pressfeldt

Det är inte lätt att vara bäst, men man vänjer sig

Långt, långt bort.

Det blev Joakim Thåström igår i alla fall! Mamma lyckades fixa en biljett till Mattias också. Så vi drog till Linköping med 16.18 tåget. Som sen blev försenat för vi hade ett tåg framför. När vi väl kom till linköping tog vi 1an till något bad och frågade sen folk på vägen om vart vi skulle.

Stod o köade i 40 minuter, as kallt och vi hade ingen känsel kvar i fötterna. Vi tog smala jackor som ser ut som tröjor för att slippa betala garderob men vakterna va pms griniga så vi fick hänga av oss ändå. Köpte en tröja innan konserten för att slippa stå i kö till det sen.

Förbandet var väll bra, försenade bara. När thåström själv kom in så grät jag en skvätt! Han körde alla låtar från skivan kärlek är för dom. sen körde han till slut mina två favoriter, Fan,fan,fan och du ska va president.

Konserten var as nice förutom att jag var illamående av dunket från basen så spyan satt i halsen. I mellanåt stod jag nästintill död och blundade men när han började med du ska va president blev jag piggare.

Världens bästa Joakim Thåström!

Jag fick ju då inte ha med min systemkamera, så jag tog mammas kamera som är omöjlig med inställningar så bilderna blev inget bra. Ser ut som att allt är svartvitt men egentligen har han rött ljus i ansiktet från en spotlight. Ska fan anmäla mig som journalist nästa år.

Nu blire fika, puss så länge

SVAR: Jag skriver om min vardag, mina känslor och tankar på min blogg och detta är något jag har tänkt på väldigt mycket den senaste tiden därav anledningen till att jag skrev inlägget på min blogg. Dessutom blir jag faktiskt sårad när folk skriver en massa skit om mig på sina bloggar om att jag tjatar hela tiden och verkar tro att jag är någon slags mamma till er, vilket jag inte är och är medveten om.



Och nej, det är inte bara min talan som gäller i vårt arbete. Det är lika mycket ditt arbete som mitt och som alla andras i gruppen. Vi har alla lika mycket rätt till att komma med ideér och åsikter. Det är ett GEMENSAMT arbete, men när ni andra sitter tysta i stort sett hela tiden känns det nästan som att diskutera med en vägg när ni utesluter mig. Konstigt då att jag får ta saken i egna händer och planera upp vad jag vill skriva om och försöka komma med mina ideér och förslag om vad ni andra kan skriva om när ni aldrig säger någonting?



Visst du har rätt att jag kanske inte borde ta åt mig eftersom du inte nämner mitt namn på din blogg, men jag är inte dum så jag fattar att inlägget syftade på mig utan att du skulle behöva skriva ut mitt namn.



Jag har aldrig nedvärderat er och sagt att ni är dåliga, tvärtom är ni säkert jätte duktiga och kan skriva och fotografera bra. Däremot har jag inte så mycket gott att säga om vårt arbete som vi har tillsammans eftersom ni andra inte är med och diskuterar tillsammans med mig, jag vet inte om ni pratar om arbetet ensamma om hur ni vill ha tidningen och sådär. Men eftersom ingen av er säger någonting till mig så kan jag inte påstå att sammarbetet i gruppen är speciellt bra.



Tanken var inte att vi skulle starta något gräl eller något liknade. Jag vill bara få ett så bra arbetet inlämnat som möjligt och kunna arbeta med alla i gruppen på bästa sätt, men det fungerar inte när ALLA inte hjälps åt och låter alla vara lika mycket delaktiga i arbetet.